Hunting for signs of spring

20150308_150535

This year spring is unusually early in Sweden. The meteorological definition of spring here is that the average temperature must be rising and lie between 0 and 10 degrees Celsius for seven whole days in a row. This happened in mid February where we live, more than a month earlier than expected.

My personal definition of spring is different, it craves a close inspection of the signs in nature that the season brings with it. When I see it, I believe it. That is why our first spring outing is so important and it was about time we got out in the forest this weekend. Johan and I was also extra glad that our friend Helena joined us, bringing her energetic boarbaiter Bullen.

20150308_143905

Early spring outings in medieval gear means that you will have to deal with a lot of melting snow and expose yourself to a serious risk of getting very cold and soggy feet. It will take at the least another month before the forest dries up and the melting water is just above freezing temperature.

But few things are as medieval as cold and soggy feet due to walking in thin leather shoes or as effective to make you toughen up a little. At the least I suppose that is why Johan insisted that this was the perfect time to cross a bog flooded with icy water from the melting snow. He also claims that it is a lot of fun to make your way where there is no paths and the more challenging, the more fun. I will definitely agree on that point. (More about dressing for the season here.)
IMAG5224

Brave bogtrotters.

But I don’t expect that the “toughening” effect is measurable after only occasional events of uncomfortable experiences, just like I very much doubt the validity of single attempts on experimental archaeology when taken out of context. To gather valid knowledge based on experience is a long time project, it takes years. But every outing we do makes a little difference, we always learn something new.

For me, this outing was not about handling getting cold and wet, even if I did that as well. Instead I mostly focused on observing and bonding with my dog, Basilard. He came to me only five months ago and I haven’t had him off the leash much, worrying that he would go off hunting and get in some kind of trouble or another.
20150308_151148_Richtone(HDR)
Now I watched him run happily with the other dogs and he was never out of sight for long. He only reacted to the scent of game once or twice, as when we found massive boar-marks in the ground. I learnt that I had to take a chance more and trust him a bit to see the result of all the training we have done.
11036082_932758556769408_8295063830220953872_n
After walking through the marches all of us had achieved the expected status of wet shoes and cold soggy hose-feet, but with a varying degrees of experienced discomfort. However I think we all equally enjoyed our little sit-down as we made up a fire and had a light meal including wine, cheese and some extraordinary tasty sausages.
Göra eldstad

Making a fireplace by folding up the moss.

The subject of fire makes me think of our next project. This year we have decided to make an effort to better ourselves as fire-makers. We will practice to use traditional tools and methods to a further extent than we have done so far. I used to be proficient at using flint and steel but that was a very long time ago and I am looking forward to pick it up again. I imagine I’ll do a short video or an article about our progress with this project.
IMAG5245
As for signs of spring except for wet feet on wanderers in the woods, there was birdsong, budding leaves and little rivulets flooded with water. There still was occasional heaps of snow and the moss crackled with frost on some places, but also sprouting tufts of green on the ground. Most importantly, there was a few extra hours of daylight available for us now compared to when we did our last outing. All in all, what I saw was well enough for me to decide that spring is truly here.
/ Emil
You can see all the pictures from our outing in our Facebook-album here.
20150308_152403
Advertisements

RELEASE THE HOUNDS!

This post about the medieval dog was written for ‘the dogdays’ of Bohus Fästning and therefore regrettably in Swedish. For a more extensive article in English, click here.

:
:
:

Hjortjakt5

Les livres du roi Modus et de la reine Ratio (1354–1376)

:

:

Den medeltida hunden.

.

Det vi vet om den medeltida hunden kommer främst från handböcker i jakt. Den mest kända av dessa är Gaston Phoebus ”livre de la chasse” från sent 1300/tidigt 1400-tal och Kung modus ”Kung praktik och drottning teoris jaktbok” från 1300-talet. Dessutom har vi Edward av Norwich bok, som är en engelsk översättning av Gaston Phoebus, men omgjort något för Engelskt bruk. Just hetsjakten med hund var den som ansågs som den mest ädla jakten.

Kort sagt kan man säga att hundar avlades efter funktion, och inte utseende. Att avla efter funktion ger dock ett visst utseende.

Namnen på de olika rasena var mer generella på den tiden. I alla fall vad vi vet, de var mera indelade i användningsområden.

Ett nutida problem är att många tar ett hundsnamn som är en beskrivning av hundens funktion och/eller ursprungs område, som bevis på att just den hunden är en gammal ras. Lanthund från korpilombolo (en fiktiv ras…) betyder bara lanthundar från den regionen. Att de har haft hundar för det ändamålet där. Men deras utseende och vad vi kallar ‘ras’ nu är troligen väldigt löst korrelerat.

De vanligaste ‘raserna’ var:

:
:

c34_616 Lymer

Livre de Chasse 1407

Lymer/Limer.

En spårhund. Den gick alltid i lina (lymes) och hade därför detta namn. Dessa hundar var goda spårare och kan till användning liknas vid en blodhund. De ser dock inte riktigt ut så även om de är ganska stora och har hängande öron. Ståndöron är för övrigt väldigt ovanligt under denna tid. De användes till att spåra upp bytet i början av jakten när det ligger i sin lega. Efter att de har  skrämt upp bytet släppte man lös sina…

c47_616

Livre de Chasse 1407

Raches.


(Kommer faktiskt av det gamla fornskandinaviska ordet Racka, som lever kvar i t.ex. ‘byracka’ och betyder liten hund)
Raches var ‘mängdhunden’ under 1300-talet. Det är en mellanstor hund som släpps efter bytet när en Lymer hittat det. De är packhundar som släpps i grupper runt 12 eller 21 stycken. ”The more dogs the merrier the music they make” som Edward of Norwich säger. Dessa var oftast ihopkopplade två och två, ”coupled” eller släppta helt fritt. När de släpps tas ofta halsbandet av och man ser deras förare avbildade med ett antal halsband hängande på armen. De var hundar av medelstorlek till mindre, släthåriga och med hängande öron. Till kroppsbyggnaden liknar de en labrador ungefär, men de fanns i alla möjliga färger. Deras jobb var att driva bytet och hålla kontakten med det. De fick inte byta byte om ett annat skulle komma upp, utan skulle hålla sig till det utvalda. Längs med vägen stod sedan, vanligen tre,  ‘relays’ med:

:

:

Greyhounds.

;

mjöhundarUnder benämningen greyhounds döljer sig alla sorters vinthundar, från stora varghundar till små Italienska vinthundar. Greyhounds hölls vanligen i grupper om tre som placerades ut på olika ställen efter jaktspåret. När raches drev bytet förbi deras ‘relay’ så släpptes vinthunden på det för att dra ner det. För det mesta jobbade man med tre relays.

På bilder dominerar den vanliga släthåriga vinthunden, men t.ex. Edward of Norwich beskriver dem som att de ska ha ”Ett fullt hår under käken, som ett lejon” vilket passar mer in på en strävhårig hund som, t.ex. Irländsk varghund.

:
:

Spaniels.
:

Falkdressyr4

Les livres du roi Modus et de la reine Ratio (1354–1376)

Spaniels kommer från Spanien. De användes till jakt på vattenfågel redan då och Edward har inte mycket gott att säga om dem. Detta beror antagligen mest på att han tycker att fågeljakt är en tråkig jaktform som han inte har något till övers för.

Han säger att de nog är bra hundar men att de tyvärr delar kynne med sina landsmän spanjorerna. De kan dock bli bra Berclettis (Berclettis är skjuthundar, hundar man har med sig när man är ute ensam och jagar med båge, den typ av medeltida jakt som kanske mest liknar dagens jakt). Spaniels är avbildade med vågigt, ganska långt hår,  inte olikt en modern spaniel.

.

.

Mastiff.
:

Mastiffen kallas för en ‘blandras’, en mongrel. Den var dålig till jakt eftersom den gärna anföll både kor, hästar och även sin egen förare. Den var dock en bra hund för en slaktarbutik. Edward tycker att man kan ha den till att rota ut vildsvin som sprungit in i buskar ”så slipper man riskera en av sina dyra hundar”

Vi vet också att mastiffer använts av adelsmän som har hundar med sig ut i krig. Det verkar som att mastiff var en form av aggressiv gårdshund. Använd till att bevaka och angripa. Den behöver inte nödvändigtvis varit lika stor som nu utan kan ha varit allt från Staffordshire terrier till vad som nu kallas mastiff.
:
:

Talbot

.

En talbot, som blivit känd inom heraldiken, var under medeltid ett ganska vanligt egennamn på hundar. Senare blev det mer synonymt med större ‘lufsiga’ hundar. En ‘riktigt’ Talbot skulle vara vit.
:
:

eyck_arnolfini_dog_1__800_800

Van Eyck, 1435

Sällskapshundar

.

Något engelskt namn har jag inte på dessa. Men diverse små hundar som hölls bara för deras sällskaps skull fanns också. På van Euyks berömda bröllopsmålning finns tex en liten hund som ganska mycket ser ut som en Bichon pour la Frissé.
:
:
:

Herdehundar


Tyvärr vet jag inte så mycket om herdehundar då det är svårt att hitta information om dem i källorna.Men herdar verkar ofta ha haft med sig större hundar som skydd och framförallt som upptäckare av, rovdjur.

Utöver dessa kan det mycket väl funnits andra raser som använts till olika saker men vars namn inte kvarlevt till eftervärlden.

.

.

Man kan säga att medeltida hundar kunde se ut ungefär hur som helst. De vanligaste hundarna verkar ha varit släthåriga av medelstorlek och ha hängande öron. Men alla möjliga sorter däremellan fanns. Då man främst avlar på användning och inte utseende blir rasgrupperna större och variationen inom dem mer spridd. Man kan därför inte tala om raser på samma sätt som idag och att spåra en ‘ras’ bakåt kan bli svårt.

.

.

Den medeltida hunden i Sverige

I Skånelagen (bl.a.) finns en uppteckning om hur mycket man skall böta om man har ihjäl en annans hund. Där står de olika raserna upptecknade.

De är:
Gårdsvar (en gårdshund. En alltiallo hund för gården)

Mjöhund (alla vinthundsraser, Mjö kommer av fornnordiskans Mio som betyder smal)

Bärsaracka (samma som Raches. Bärsa är ett gammalt ord som betyder jakt/jägare)

Köffren ( en knähund. Små hundar som ”en man kan omsluta runt halsen med en hand” )

.

Av dessa fick man böta mest om man hade dräpt en köffren, men bara om ägaren kunde intyga att den aldrig bitit någon

Den vanligaste hunden här i norden sedan bronsåldern verkar ha varit spetshundar. Jämthund och Älghund och andra inhemska raser är väldigt gamla. Utgrävningar i Gamla Uppsala visar dock på högreståndsgravar från vikingatid med stora hundar. Jag har ännu inte pratat med osteologerna så jag vet inte vilken sort dessa är.

:

Förhållandet till hunden

Ett medeltida ordspråk säger ”Hunden skall tjäna mannan och kattan tjänar kvinnan”.
Hunden verkar ha varit en kär och omhuldad varelse. I Sverige finns en historia om en kvinna som dödar en mans Bärsaracki ”som är han väldigt kär” och han blir mycket ledsen. Andra historier som visar på en man och hans kärlek till sin hund är relativt vanliga. Ett annat Exempel är Tristan och hans kära hund Husdent. Hunden är frekvent en symbol för trohet.

c23_616 Kennel

Kennel, från Livre de chasse

De medeltida jaktböckerna beskriver hur man skall ta hand om sina jakthundar.

.

De ska ha en kennel med uppvärmning i.

Deras sovplatser skall var upphöjda från marken så de är skyddade mot drag

De skall ha sex stora stenar att kissa mot och väl dränerat med diken från dessa.

En liten dräng skall sova med dem så de inte blir oroliga om de vaknar mitt i natten.

Varje morgon skall de tas ut till en grön äng där de kan springa och leka och om de vill äta gräs.

Ny halm skall de ha varje dag och efter att de varit på ängen skall de gnuggas rena med halm.

Hunden utfodrades som bas med en sorts hårt bröd på engelska kallat ‘Brombread’ . De fick också tillägg av slaktrester och ibland kunde de tas ut på jakt bara för att hållas i trim och få kött för sig själva.

För fina bilder på jakthundar se gärna  ‘livre de la chasse

Som avslutning bjuder jag på denna dam från 1400-talet med en liten taxliknande hund… med spikkrage

Dachsen:

Johan Käll